Sisters International har under 2014 fortsatt med ett kontinuerligt hjälparbete bland romer i Oradea, en stad i nordvästra Rumänien. Arbetet är lokaliserat till Rontau, en by ca 10 km utanför Oradea och till romerna som bor i små enkla skjul utanför Oradeas soptipp.
Här är en sammanfattning av Sisters Internationals arbete i nordvästra Rumänien, skriven av Elisabeth Hultgren som är medlem i Sisters International och har ett stort hjärta för romerna i Rumänien.
I januari besökte jag än en gång romerna på soptippen. Vid januaribesöket hade jag möjlighet att, med hjälp av tolk, tala en längre stund med romerna. Jag berättade hur jag hade haft det i Sverige och jag lät dem berätta hur de hade haft det den senaste tiden. Vid det här laget känner de igen mig och vet vem jag är, eftersom jag har varit där rätt ofta och med jämna mellanrum. Jag märker att de blir lugna och mår gott när man ger sig tid och lyssnar på dem. De vet att de får bra med mat, mediciner som de behöver, kläder och blöjor till småbarnen etc. Vår guide berättade att Sisters Internationals hjälpinsats är det bästa de får på hela året, så vi är efterlängtade.
Ett av mina bästa minnen från januarimötet är när jag berättade för dem att de har ett lika stort människovärde som oss alla andra. Jag såg att det tändes ett hopp i deras ögon och blickar, när vi förklarade att trots deras fattigdom och misär har de ett människovärde som ingen kan ta ifrån dem. Att ge dem mat och kläder är en sak, en god gärning kan man säga, men att se hoppet växa i deras ögon är en helt annan sak. Jag tror att hoppet och självkänslan är en nödvändighet för dem, om de någonsin ska kunna resa sig upp ifrån det sociala utanförskap som de inte bara lever i, utan även föds och dör i. I april besökte jag soptippen igen tillsammans med Sistersmedlemmarna Eija Andersson och Ulla Nykvist från Skellefteå. Tre ungdomar från vår stad följde också med oss, Sara och Elina Hultmar samt Ellen Bergström. Sara har varit med oss några gånger tidigare och Elina och Ellen är f.d. skolelever till mig som har hört mig berätta om arbetet i Rumänien och intresset har väckts under årens gång. Raineri Grönstad, Oskarshamn, och hans fru Ramona följde också med och det var särskilt trevligt och intressant eftersom de är romer. En av kommentarerna Raineri mötte var: ”Du, du är en av oss”. Fantastiskt att se att där fanns en samhörighet utan att ett enda ord hade sagts.
Sisters lokalgrupp från Luleå var också där ledda av Harriet Gardebjörk, Elisabeth och Tomas Wiklund samt Else-Marie Berglund. Lokalgruppen i Skellefteå och i Gammelstad/Luleå stod för kostnaderna för matutdelningen i april tillsammans med gåvor från Malå och Rökå, som förmedlats av Inga-Britt Hultmar, farmor till Elina och Sara. Lokalgruppen från Gammelstad/Luleå hade under veckan stickgrupper på Caminul Felix, där de startat ett projekt som går ut på att lära unga flickor att sticka. I maj åkte Harriet ner igen med en grupp både från Boden och Norrfjärden för att bl.a. följa upp och utveckla stickprojektet.
Även i juni besökte jag soptippen och då tillsammans med min dotter Maria. Vi gjorde en matutdelning som lokalgruppen i Skellefteå stod för tillsammans med någragoda vänner som skänkt pengar till romerna. Under det besöket träffade jag Beata, 15 år, som då var gravid i fjärde månaden. Hon kommer att föda sitt barn under november månad. Hon är inte mer än en liten tonåring som ska föda barn och hur hon sedan ska lyckas ta hand om barnet ute på soptippen det förstår jag inte. Än en gång slogs jag av den overkligt grymma sanning som romerna lever i. Jag fann inte många ord att säga till den lilla flickan. Jag kramade om henne och uppmanade henne att vara rädd om sig själv och det lilla barnet. Hur de ska överleva vintern är för mig en gåta, men positivt är i alla fall att hon inte är ensam. Barnets pappa finns med där hemma i skjulet och kan hjälpa henne och barnet. Chilla, en liten flicka på ca 12-13 år, var tillbaka på soptippen efter att ha bott åtta månader i en liten by där hennes pappa hade fått ett temporärt industriarbete. Chilla formligen slängde sig i min famn när hon fick syn på mig. Hon kramade mig som om hon aldrig tänkte släppa taget och hennes lilla hjärta bultade och slog så hårt att jag kunde känna det slå, ja nästan höra det. Hon berättade att hon trivdes mycket bättre på soptippen än i den andra byn. De hade bott 17 personer i ett stort tält där de hade grävt var sin grop i form av en säng och det hade varit deras sovplats. Maria, min dotter, delade ut choklad till barnen och för lilla Eva Ramona och lille Remus var det en höjdpunkt. Vi fick några små leenden av dem den här gången, vilket visar på att även de allra minsta börjar känna igen oss.
I Rontau där Sisters International deltar i ett integreringsprojekt har Sisters International finansierat en kamin i barnens lokal och under året har de även fått hjälp med att dra rör från kaminen och installera element i övriga rum. De säger ett stort tack till Sisters International som gett dem värme i alla lokaler som används. I april när vi besökte Rontau en söndagförmidddag fick vi förmånen att sjunga och spela lite. Ullas man, Ingemar, ledde sången med gitarrspel. Barnens höjdpunkt var nog när Sara sjöng och spelade gitarr. De satt med tindrande ögon och försökte sjunga med och när Sara sjungit klart möttes hon av applåder och visslingar. Barnen gillade verkligen att höra Sara sjunga. I Rontau finns cirka 500 barn i olika åldrar. De flesta barnen går i skolan de första tre åren eftersom den skolan ligger alldeles intill byn, men sedan måste de byta till en skola som ligger längre bort och dit krävs skolskjuts, vilket har medfört att många barn inte fullföljer skolgången. Orsakerna kan vara många: Bland annat utanförskap, fattigdom, ekonomi, och/eller man inte klarar av kunskapskraven för den årskurs man borde gå i. Här gör Sisters International en mycket god insats genom integreringsprojektet. Arbetet sponsras med pengar till mjölk och smörgås för barnen som kommer till centret för extra hjälp på eftermiddagarna. Då får de läxhjälp, arbeta med att läsa, skriva, rita, sjunga, leka och lära sig spela instrument. Den extra hjälpen kan vara det som får barnen att orka fullfölja skolgången, vilket är en nödvändighet för att de ska kunna förändra sina levnadsvillkor.
Under sommaren ordnades det sommarläger på ett kristet universitet i Oradea. Sisters International bestämde sig för att stå för lägerkostnaderna för 10 barn. Man fick ansöka om en plats och Rontau ansökte om plats för 10 ungdomar, men de fick tyvärr avslag på grund av att man inte hade fått läkarintyg på att barnen var friska. Det blev en besvikelse för barnen som hoppats och längtat till lägret. Då ordnade Östeuropeiska Bibelskolan tillsammans med Sisters International ett eget speciellt läger för barnen från Rontau på Östeuropeiska Bibelskolans skola inne i Oradea. Där fick barnen ha ett alldeles eget läger där de bjöds på både undervisning, lek, sång, pyssel, frukost, lunch och fika under ledning av de bibelskolelever som håller i arbetet ute vid centret. Jag har försökt göra en återblick över året som gått och säkert har jag glömt nämna något men i det stora hela kan vi se och förstå att det arbete Sisters International gör i Rumänien är betydelsefullt och att det skapar förändring.
Text: Elisabeth Hultgren
Sisters International arbetar aktivt med hjälp och stöd till romer i Rumänien. Det gäller allt från långsiktig hjälp till akut hjälp till dem som har det allra svårast. Ditt stöd gör det möjligt att utveckla arbetet. Du kan ge en gåva till Sisters Internationals Plusgiro 47 08 00 – 4. Märk gåvan “Rumänien”. Vill du bli månadsgivare kan du kontakta Sisters International på info@sisters.nu eller 08-540 203 28.