Solen sken och vi var ett glatt gäng som gav oss iväg. Vi mötte upp med en annan bil och så fortsatte vi mot tippen. Det kändes lite spännande speciellt när vår kontaktperson berättade att de var vänliga, men att det var viktigt att hålla väskor och allt nära kroppen så att vi inte skulle bli bestulna.
– De är vänliga, men snälla lämna ingenting i bilen, inte ens tomma väskor. Då kan de se väskorna och frestas att slå sönder rutorna och ta era saker.

Vid soptippen bor det romska familjer som försörjer sig av att leta skrot på tippen. De bränner avfallet för att se om det kan finnas något kvar av värde, till exempel metallbitar som de sedan kan sälja. De hittar kläder som de kan ta på sig eller mat som de kan äta. En god vän till mig berättade att när sopbilarna kommer då klättrar barnen upp på dem, medan de håller på att tippa av lasset. Barnen kastar sig över de fruktrester de hittar och skyndar sig att äta dem. En äppelskrutt, apelsinrester, en banan som någon annan ansåg oätlig är delikatesser för dessa barn.

Det gick en pipeline, stora rör, längs med soptippen. Det var rör som transporterade bort avfallet från en kolindustri. Rester av kol blandat med vatten rann genom rören. Det var i dessa rör och runt ikring dem som de tidigare hade hittat sovande föräldralösa barn. de sov och bodde där för att det var varmt och skönt i och runt omkring rören. Vi fortsatte att gå en bit till uppför en liten backe. Jag såg något blått borta till höger, något som liknade ett trasigt skjul. Det kändes att vi började närma oss. Det låg massor av små saker på marken och man fick vara försiktig så att man inte skar sig på kringliggande glasbitar eller annat skrot.

Vi gick över en kulle och där såg jag en smutsig madrass ligga ute på den ännu smutsigare, leriga och sandiga marken. Ovanpå madrassen låg något som såg ut som en bortslängd matta. Kunde detta möjligen vara deras täcke. På den madrassen sov någon under nattens timmar. Bredvid madrassen låg det en annan madrass med en sko bredvid sig. De hade i alla fall sällskap av varandra under natten. Där fanns ett skjul, men det var så mörkt därinne att man knappt kunde se in i skjulet fast jag kunde urskilja en säng. Bredvid skjulet såg jag en hylla av något slag, några pannor och lite vitkål. Jag antar att man gjorde upp eld i närheten för att laga mat eller koka vatten.

En bit nedanför såg jag att det bodde en annan familj. Lite kläder hängde på ett sträck. Om de hängde på tork så var det inte för att de var tvättade utan hellre för att de var fuktiga och blöta efter natten eller regnet. Den första familjen var mycket glada över de saker de hade fått och vi fick fotografera inne i deras skjul till hus. När jag gick därifrån var det något som brast inuti mig. Jag vet inte vad. Jag behövde få springa iväg, skrika, gråta och andas. Jag drog efter andan och kände att jag måste skärpa mig, fast något fanns där och finns där ännu. Tusen frågor kommer till mig. Varför lever de så här? Vill de leva på detta vis? Varför är det tillåtet? Det är det naturligtvis inte. Det är ett illegalt boende, men som en vän till mig sa: ”Hur stoppar man det?” Vi gick vidare till en annan familj och jag grät mellan stegen jag tog.

Nästa familj var så fattig. Otäta brädlappar till väggar. Inte ens ett tak. Det liknade mest ett regnskydd. I en annan familj, alldeles bredvid, där bodde det en kvinna som gladeligen läts sig fotograferas, både ute och inne. Jag har hennes säng som ett bildbevis för hur man kan leva i Europa idag år 2010. Det stod en kanna därinne. Kunde det kanske ha varit för att koka te?

Vår kontaktperson tog barnens händer och pratade med dem medan vi fortsatt till nästa familj. Det märktes att han var både känd och omtyckt av dem. Varje månad åker kyrkan dit med nödvändigheter och varje månad ser det annorlunda ut där, berättade han. Nya familjer kommer, andra flyttar och så vidare. Ibland är det alldeles fullt där och ibland, som nu, rätt få familjer. Oradeas soptipp är relativt fin i jamförelse med andra soptippar i landet.

Jag såg mig omkring och mitt i all denna misär såg jag de vackra vita buskarna och träden som blommade så fint. Solen sken från en klarblå himmel. Barnen åt choklad och fnittrade. Männen stod och talade med varandra. Engelskmännen småpratade om vad de såg och upplevde. Jag frågade Cesar hur han upplevde allt han såg. Han sa att han tyckte att det var hemskt det han såg. En paradox som slår mig är att mitt i all denna misär ser jag även glädje. Jag hör barn och kvinnor skratta och jag förundras. Hur kan de le mitt i allt detta?

Vi kom så småningom ut igen till platsen där vi hade bilarna. Vi stannade kvar ett tag och samtalade om allt vi hade sett. Vad kan man göra? Jag fick epostadresser som jag kunde kontakta angående Sisters Internationals hjälpinsats. I sommar åker jag tillbaka till soptippen i Oradea för att överlämna Sisters Internationals påsar som kommer att innehålla de förnödenheter de behöver. Här behöver vi din hjälp, var med och stötta genom att ge en gåva till Sisters Internationals stödprojekt i Rumänien.

Text & Foto
Elisabeth Hultgren