Eija Andersson och jag, Elisabeth Hultgren, lämnade ett vårlikt Stockholm den 10 januari och anlände till ett frostigt Rumänien.
Frosten låg som ett vitt täcke över träd och buskar. Än en gång var det dags för Sisters Internationals årliga utdelning av julpåsar på soptippen utanför Oradea i nordvästra Rumänien.
Lördag förmiddag skjutsade George Sandra oss med minibuss till Real där vid handlade mat, medicin, hygienartiklar och blöjor till barnen.
Talida, en kvinna som arbetat många år med social verksamhet, var vår tolk. Påsarna fylldes med pasta, ris, mjöl, socker, salt, smör, mjölk, konserver, kryddor, bröd, salami, korv, patéer, olja, våtservetter och tvål m.m.
Vi möttes av sorgsna människor. När jag frågade hur det var med dem, brast en man i gråt:
”Min brorson dog förra veckan. Han frös ihjäl utanför sitt skjul. Från klockan ett på natten till klockan fem på morgonen vaktade jag hans kropp, så att inte hundar och katter skulle börja äta på honom. När ambulansen kom var kroppen täckt av frost.”
En rå verklighet slog emot oss, för grym för att vara sann. Europa 2020.
George och Talida berättade om en plats där man byggt bostäder av containrar för hemlösa. Där får man mat, duscha, rena kläder, en varm säng och hjälp att söka arbete. ”Vill du prova bo där, så kan vi hjälpa dig,” frågade Talida. På tisdag skulle vi besöka byn där containrarna fanns och hoppades att vi kanske kunde ordna plats för några från soptippen.
Vi delade ut Sisters Internationals matkassar och lämnade soptippen. Ingen sa något på en lång stund.
Söndag 12 januari besökte vi byn Rontau där Sisters International stöder ett After School projekt för romska barn. Barnantalet har ökat avsevärt, så den lokala skolan har renoverats och byggts ut. Det sociala centrat har två nya rum där barnen möts flera gånger i veckan. Vid varje samling får de något att äta och dricka. Vid vårt besök var båda rummen fullsatta med barn i alla åldrar. I det större rummet sjöng sjuttio förskole- och lågstadiebarn för oss. De måste ha övat mycket för alla kunde sångerna utantill. I det mindre rummet hälsades vi välkomna av över trettio äldre barn. Alla hälsar och tackar Sisters International för att de har hjälpt till med utbyggnaden och stöttar verksamheten.
Marin var bara en liten pojke första gången jag besökte Rontau. Nu tio år senare, är han ungdomsledare. Underbart att se en ung pojkes positiva utveckling. En av lärarna från den lokala skolan arbetar även på centrat med läxhjälp några dagar i veckan. Arbetet med barnen ger goda resultat. Nästa etapp blir att inreda och isolera vinden för man behöver fler rum, eftersom det är så många barn.
Eijas reflektioner: ”Jag ser en stor skillnad på barnen sedan projektets början. Jag mötte välvårdade glada barn med en framtidstro i blicken.”
Ett stort tack till alla som på olika sätt har sponsrat Sisters Internationals arbete i Rumänien.
text och foto Elisabeth Hultgren