I Rumänien är det värmebölja vid besöket. Svalkan är behaglig inne på Real där vi gör våra inköp. Sisters Internationals lokalgrupp i Skellefteå sponsrar inköpen till soptippen.
Emanuil är min tolk och guide. Idag följer även Michail med tillsammans med tre tonåringar från Caminul Felix, så inköp och packning går fortare än vanligt. Mjölk, bröd, ost, smör, salami, korv, pastejer, patéer, läskedrycker, socker, salt, pasta, hygienartiklar, myggmedel, medicin samt blöjor till barnen packas ner i tjugo kassar. En till varje familj.
Vi måste våga möta verkligheten
och framförallt,
fortsätta att lindra nöden.
Vi kör vidare längs en stig till familjerna som bor i skjul. Hundar, katter, barn och vuxna möter oss. En flicka som var sex år första gången jag mötte henne slänger sig i min famn. Hon är fjorton nu. Emanuil har berättat för mig vad som har hänt henne. Jag lägger min hand på hennes mage och hon nickar. Tårarna rinner nerför hennes kinder. Medan hon berättar för Emanuil torkar jag hennes tårar. Hon blir tyst och kryper in i min famn, så nära att jag känner hennes bultande hjärta. Och här brister mitt. Vi ger dem mat och medicin. Men sen då?! Maktlöshet, ilska, uppgivenhet, frustration med mera. Alla möjliga känslor rusar genom mig.
Flickan jag håller i min famn blev kidnappad, eller lurad, till en annan stad. Fjorton år, våldtagen och gravid fortsätter hennes liv i ett skjul invid en soptipp. Hon är en bland många unga flickor, fortfarande ett barn, som tvingas möta, inte bara en grå, utan en mycket rå vardag.
En kvinna lyfter upp sin tröja och visar sår efter råttbett. Råttor har bitit henne på nätterna medan hon sov. Samma kvinna har hittats blodig på ett jordgolv efter en våldtäkt. Gärningsmannen är känd, men ingen vågar anmäla honom. I våras fick hon en infektion i benet. Hon hade inte råd att köpa antibiotika (200:-). Infektionen spred sig och amputation var nästa steg, men Emanuil köpte antibiotika till henne och benet kunde räddas.
Jag önskar att jag hade mer positiva saker att skriva om, men det här är deras vardag och den vill jag berätta om. Att försköna den vore att svika dem. Vi måste våga möta verkligheten och framförallt, fortsätta att lindra nöden.
I Rontau där Sisters International sponsrar ett integreringsprojekt märker man däremot framsteg hela tiden. Familjerna bor i hus även om de är små och trånga. Fattigdom finns, men inte i lika stor utsträckning. Barnen går i skolan och lärarna berättar om barnens framsteg. Det finns visioner och framtidshopp i Rontau. En utbyggnad av centret påbörjas i höst för att ge rum åt alla barn som kommer till samlingarna. Sisters International är med och skapar förändringar och förbättringar på många sätt i Rontau.
text & foto: Elisabeth Hultgren